När det ljusa tränger sig på… och det mörka kämpar emot

Det är något märkligt som sker när det positiva verkligen börjar ta plats inom oss, när ljuset vill slå rot och när hoppet börjar viska igen efter en tid av tomhet, sorg och förvirring. Det är som att hela systemet kroppen, sinnet och själen plötsligt minns hur det är att andas frihet och då händer något, det mörka reagerar.

Inte sällan upplever jag själv och ser hos andra, att när vi börjar öppna upp för det goda, då svarar det gamla motståndet med full kraft, som om det negativa inom oss, eller utanför, känner att dess tid är räknad. Det blir rastlöst, högljutt, kanske till och med förklätt till tvivel eller självdestruktiva tankar.

Ljuset växer i tysthet, men hotar allt som vill hålla oss kvar i det vi vuxit ur

Det kan vara gamla sår, självkritik, människor som inte längre matchar vår själ eller vanor som smugit sig in och blivit till skydd. När ljuset börjar skina på dessa skuggor, reagerar de. De säger: “Nej! Du får inte förändras, du är trygg här i mörkret och det är så vi har överlevt.” Det kanske har varit sant, men det är inte längre hela sanningen.

Det krävs mod att låta det positiva ta plats. Att våga känna glädje även om den bara viskar. Att välja kärlek, till dig själv, till livet, till någon annan, även om du inte vet om du får den tillbaka. Att tro på att något bättre är möjligt, även när du inte ser det ännu.

Det negativa ger sig sällan utan kamp. Men ljuset, det har sin egen envishet, det knackar inte bara, det slår rot, det kan växa i minsta spricka i muren. En vänlig blick, ett skratt, en trumviskning eller ett kort som säger: “Du är redo nu.”