Livet i brist

Att leva i brist gör något med en. Det kryper in under huden och börjar styra hur man tänker, hur man väljer och hur man värderar sig själv. När man saknar tid, energi, trygghet eller kärlek blir allt man gör färgat av det. Man börjar hålla hårdare i sånt som egentligen borde få flöda fritt. Man tvekar mer, oroar sig mer och tar beslut som handlar mer om överlevnad än om riktning.

Brist får hjärtat att gå på sparlåga, det gör att man nöjer sig med mindre än man förtjänar, bara för att det känns tryggare än att riskera något nytt. Och det märkliga är att brist inte alltid syns utåt, den känns mest inåt, som en tyst spänning som aldrig riktigt släpper.

Men brist är också en lärare. Den visar var man har tappat sig själv, var man har gett bort för mycket och var man behöver bygga upp igen. Den pekar på platser där man behöver fylla på för att bli hel. Att lämna brist är inte ett beslut, det är en process och den börjar i det ögonblick man inser att man förtjänar mer än det man har vant sig vid.