Ett tyst släpp taget, som man ej kan förklara

Ibland känner man att man måste släppa taget om något, utan att inte riktigt veta vad det är man håller i. Det är som en tyngd som inte har någon form, bara en känsla som ligger och skaver någonstans mellan bröstet och tankarna. Man försöker sätta ord på det, men allt glider undan, det är som att själen viskar, “det här behöver du inte bära längre.” Men den berättar inte vad “det här” egentligen är.

Att släppa något man inte kan namnge är märkligt. Det känns nästan som att man gör slut med en skugga. Men ibland är det just skuggor som tar mest plats. Gamla rädslor, gamla roller eller gamla förväntningar som inte längre passar. Sånt som inte längre är vårt, men som ändå hänger kvar som en gammal jacka man aldrig använder, men ändå låter hänga kvar i hallen.

När man släpper taget om det okända är det inte ett misslyckande, det är en intuitiv handling. Ett sätt att säga. “Jag behöver mer luft, mer plats och mer jag.” Och ofta märker man först i efterhand vad det var som försvann. Att släppa utan att förstå är också en sorts mod, det är att lita på att hjärtat vet mer än huvudet just nu.