När plåstret inte räcker

Vi har alla varit där, i stunderna när smärtan känns för stor och vi försöker lägga ett plåster över ett sår som fortfarande blöder. Det kan handla om relationer som gått sönder, drömmar som krossats eller en inre tomhet vi helst inte vill se. Vi försöker hålla ihop oss själva med snabba lösningar, distraktioner eller genom att säga “Jag mår bra”, fast hjärtat viskar något helt annat.

Såren som vill tala

Själen läker inte av plåster. Den läker av att vi vågar stanna upp, känna och låta det som gör ont få komma fram i ljuset. Precis som ett sår på kroppen behöver rengöras för att kunna läka, behöver också våra inre sår mötas med ärlighet. När vi vågar titta på smärtan, lyssna på den och förstå dess budskap, då börjar läkningen på riktigt.

Att inte fly från det som brister

Att sätta plåster på ett blödande sår är ofta vår försvarsmekanism. Vi vill inte känna för mycket, vi vill inte bli svaga. Men sanningen är att styrkan bor i sårbarheten. Att våga erkänna att det gör ont, att säga ”jag blöder” och att tillåta sig att söka stöd, det är där den verkliga läkningen tar sin början.

Du kan inte alltid laga allt direkt. Du kan inte alltid sätta plåster på ett hjärta och förvänta dig att det ska sluta blöda. Men du kan hålla det varsamt, du kan andas igenom smärtan och du kan låta tiden och din själ göra sitt arbete. Såren bär alltid visdom och även om det känns mörkt nu, så leder de dig närmare den kraft som väntar på andra sidan.

Plåster kan skydda för stunden, men läkningen kommer när du låter kärleken, till dig själv och ditt liv, få tvätta, läka och slutligen förvandla ditt sår till en ärrad styrka.