Nyckeln som öppnar det osynliga

Tillit till det man inte ser är ett märkligt sorts mod. Det är som att gå på en stig i skymningen, där man bara ser några steg framför sig, men ändå fortsätter för att något inom en säger att vägen finns där. Den där inre rösten är ofta svagare än tvivlet, men den är också ärligare. Den kommer inte från huvudet, utan från något mycket djupare.

Nyckeln till tillit handlar inter om att blint tro på allt, det handlar om att våga känna efter, även när logiken protesterar. Det handlar om att lyssna på de små signalerna, den där värmen i bröstet, den där plötsliga tanken som inte känns som ens egen, eller en känsla bara som en insikt. Det är så intuitionen pratar och den pratar alltid tystare än rädslan.

Tillit byggs inte på bevis, utan på erfarenhet, varje gång du följer en känsla och märker att den bar dig rätt växer något inom dig, en sorts inre trygghet. En visshet om att du inte går ensam, även om du inte ser vem som går bredvid. Och kanske är det just det som är den verkliga nyckeln, att våga tro att det osynliga inte är tomt.