När staden kväver och skogen kallar

Det är en sådan där dag när pulsen aldrig riktigt lagt sig, när jag sprungit mellan bussar, svarat artigt med trött blick, låtit stadens brus slå in mot bröstkorgen som en våg av krav. Asfalten känns extra hård under skorna och ljusen från skyltfönsterna bländar mer än de lyser upp. Jag bär allt det där blickarna, ljuden, rörelserna som om staden byggt ett skal utanpå min själ.

Så jag kommer hem, kastar av mig jackan, lämnar väskan på hallgolvet och utan att ens tänka, tar jag stegen ut, ut ur staden, ut ur huvudet och ut i skogen. Det är som om träden viskat mitt namn hela dagen.

Jag går rakt in i skogen, kanske barfota, kanske med tårarna precis bakom ögonlocken och så plötsligt skriker jag.

Ett skrik som ingen annan än tallarna hör, ett urvrål som legat instängt i bröstet i veckor och skogen tar emot det utan att döma, utan att värdera. Bara låter mig vara människa, rå, rörlig och riktigt levande.

Sedan kommer dansen, inte vacker, inte perfekt, men helig. Jag virvlar med armarna som vinden i trädkronorna, jag stampar ut smärtan i mossan. Jag låter kroppen minnas att den inte är fången i en stad, en kalender, en kostym.

Detta är ett riktigt skogsbad

Inte bara ett stilla andetag i skymningen, utan ett möte med det som bor under min hud. En rening, ett återvändande, ett hem. När jag sen går hemåt är det som om jag bär träden inom mig, pulsen har lagt sig, axlarna är lätta och själen? Den viskar “tack.”