När mörka portar öppnas och konsten att stänga dem

Ibland kan vi känna det, en närvaro som inte är vår egen, en kyla i rummet, en oro i bröstet som inte har någon logisk förklaring. Andar och energier kan vandra fritt och ibland söker de sig till oss eller till platser där slöjan mellan världarna är tunn.

Det är viktigt att förstå att allt som kommer till oss inte alltid är välmenande. Lika mycket som ljuset söker sig fram, kan även tyngre energier vilja stanna kvar. Och vi människor har förmågan att både känna och hantera detta.

Att driva ut andar och stänga portaler är inte att gå i krig – det är att återställa balansen. Det handlar om att stå i sin egen kraft, påminna sig själv om att detta är mitt utrymme, min jord och min ande. Genom intention, klarhet och kärlek kan du markera gränserna.

Jag minns själv hur min mormor, som var shaman, brukade tala om portaler. Hon sa alltid: ”Du behöver inte frukta, men du behöver vara tydlig. Ljuset är starkare än skuggorna.” Hon använde örter, sång och bön. Jag använder ofta min trumma, röken från salvia eller en enkel handrörelse som markerar stängningen. Det är inte själva verktyget som gör arbetet, det är kraften och tilliten inom dig.

När en portal stängs känner man det tydligt. Energin stillnar. Luften blir klarare, som om rummet andas ut. Och när anden lämnar är det som om både du och platsen blir fria.

Det vackra är att vi alltid kan be om hjälp. Guider, förfäder och ljusvarelser står redo, men vi måste kalla på dem. De respekterar vår fria vilja.

Så om du någon gång känner att du bär på en närvaro eller står i ett rum där skuggorna dröjer kvar, minns, du har rätt att säga nej, du har kraften att stänga, du har ljuset inom dig. Ljuset är alltid starkare än mörkret, du behöver bara påminna det, både för dig själv och för de som inte längre hör hemma här.