De små vägvisarna

Jag vet att många mediala barn går omkring och bär på mer än vad vi vuxna förstår. De känner av stämningar i ett rum, märker när någon är ledsen trots att personen ler och kan ibland säga saker som får oss att stanna upp och undra hur de kunde veta det.

När jag möter berättelser om mediala barn, däribland min egen., tänker jag ofta att det viktigaste inte är att sätta en etikett på dem, det viktigaste är att lyssna. Barn har en naturlig öppenhet som vi vuxna lätt kan tappa bort på vägen genom livet. Deras fantasi, känslighet och intuition flyter ofta ihop på ett sätt som känns helt naturligt för dem.

Om ett barn berättar om en känsla, en dröm eller något som upplevts märkligt, behöver vi inte alltid förklara bort det, ibland räcker det med att vara nyfiken och ge trygghet åt barnet.

Jag vet att mediala barn inte behöver lära sig att bli någon annan, de behöver få vara sig själva. Deras gåva är inte något att vara rädd för, utan något som kan få utvecklas i sin egen takt, med kärlek, förståelse och jordnära trygghet omkring sig. Jag är lyckligt lottad som hade två mediala i min släkt redan, så de tog hand om det på ett tryggt sätt.