Drakseans, att möta kraften mellan världar

Det finns stunder då man kallar på de stora väktarna, de uråldriga själarna som bär på både eld och visdom, nämligen drakarna. En drakseans är inget som sker lättvindigt eller för nöjes skull, det är en resa där man kliver in i ett rum av kraft, stillhet och förvandling.

När jag kallar på drakarna med min trumma, känner jag hur luften runt mig blir tjockare, nästan elektrisk. Deras närvaro är både väldig och varsam. De sveper in som stormvindar, men bär samtidigt stillheten av tusen års gamla berg. I deras ögon ryms både eld och vatten, både skaparens glöd och väktarens ro.

Min mormor, som var shaman, hade stor respekt för drakarna. Hon brukade säga:
“De är inte våra att styra, men vi kan be dem att gå vid vår sida en stund. Om du lyssnar noga, visar de dig inte bara styrkan, utan också var dina svagheter bor.”

Hon såg drakseanser som en möjlighet att rensa bort det gamla, bränna upp det som tynger och öppna nya vägar. För henne var drakarna både lärare och väktare, men aldrig något man kallade in för nyfikenhetens skull. Man skulle vara redo, i hjärtat och i själen, innan man bjöd in deras energi.

För mig är drakseanser ett sätt att möta mina egna skuggor, men också mitt ljus. Att våga stå kvar när elden rör vid det som skaver och att känna hur något nytt, starkare, växer fram ur askan. Det är som om drakarna påminner mig om min egen kraft, den jag ibland glömmer bort i vardagens brus.

Drakseanser lär mig att styrka inte alltid är hårdhet. Styrka är också att våga lyssna, våga känna och våga stå naken inför det som är större än oss själva.