När slöjorna blir tunna

Det finns en tid på året då världen känns annorlunda. Luften blir stilla, ljuset bär ett skimmer av något gammalt och du kan nästan höra viskningar från fjärran. Det är då slöjorna mellan världarna blir tunna, tiden då de som gått före oss kan komma nära och vi kan känna deras närvaro i våra hjärtan.

När slöjan blir tunn handlar det inte om rädsla, utan om vördnad. Det är som om porten mellan världarna står på glänt och både vi och andevärlden andas samma luft en stund. Du kan känna det som en tyngd i rummet, ett pirr längs huden, eller ett varmt ljus som sveper förbi dig när du minst anar det.

Det här är en tid att tända ljus, att tala med de du saknar, inte med sorg, utan med kärlek. Att säga deras namn högt och minnas deras skratt, deras händer och deras närvaro. När du gör det känner de att du lyssnar och de viskar sina budskap till dig, i drömmar, i vinden och i eldens dans.

Men det är också en tid att vara varsam. Undvik att kalla på det du inte förstår. Be alltid om ljusets beskydd när du öppnar ditt hjärta mot andra sidan. Andevärlden är som havet, vackert, men djupt. Stå på stranden med respekt. Låt kontakten ske naturligt, inte av nyfikenhet, utan av kärlek.

När slöjorna blir tunna, gå långsamt, lyssna andas och låt tystnaden tala. För i den stillheten kan du höra dina förfäders viskningar och känna hur du själv är en del av den eviga cirkeln.