En dag som andas

Det finns dagar då regnet känns som en sorts paus från världen. Som om himlen säger åt oss att sakta ner, andas lite djupare och låta allt som varit spänt få mjukna. En regndag har en egen rytm, den trycker inte, den kräver inte något. Den bara faller stilla och jämnt och ger oss ett utrymme vi ofta glömmer att ta själva.

Jag brukar känna att regnet tvättar mer än marken, det tvättar tankarna, rensar ur det som snurrat för länge och gör plats för något lugnare. Det är som att kroppen får tillåtelse att släppa taget. Man behöver inte vara produktiv, inte vara stark, inte vara på väg någonstans. Man får bara vara och ibland är det just det som är återhämtningens kärna.

Under en dag av regn blir världen lite tystare, färgerna dämpas, ljuden mjuknar och man kan höra sig själv igen. Det är i den stillheten som man märker hur mycket man faktiskt burit och hur skönt det är att lägga ner det en stund. Regnet gör oss inte trötta, det gör oss hela och ger oss en chans att komma tillbaka till oss själva utan att skynda.