När det är bäst att hålla balansen

Det är lätt att tro att balansen är något man har, som ett tillstånd man når, håller kvar vid och skyddar, men sanningen är att balansen är något du återvänder till, gång på gång, efter varje gungning, efter varje känslostorm, efter varje steg i en ny riktning.

Att hålla balansen betyder inte att aldrig falla, det betyder inte att aldrig känna ilska, sorg, glädjefnatt eller kaos. Det betyder att veta att du får känna, men att du inte är allt du känner.

Balans är att stå mitt i livet med ena foten på jorden och den andra i himmelen. Att lyssna på viskningen inifrån: “Det här är mitt centrum. Här står jag. Här andas jag.”

Men ibland försöker vi hålla balansen på platser där den inte hör hemma, i relationer där vi förlorar oss själva, i jobb som dränerar, i gamla mönster som kräver och då blir balansen en kamp, en ansträngning eller en håll andan tills det går över strategi.

Men den verkliga balansen, den föds inte i kramp, den föds i modet att släppa taget om det som inte längre bär och i viljan att stå kvar där du vet att du hör hemma.

Så när är det bäst att hålla balansen? När hjärtat vill tala, men huvudet skriker, när världen snurrar, men du vet att din inre stillhet finns kvar och när du vet att stormen inte varar för evigt, men att din själ gör det.