Nu när gullvivan blommar

Det är som att världen viskar just nu, med mild röst och gyllene andetag. Gullvivan blommar.

Jag såg den först vid vägkanten, blygsam men stolt som om den ville säga: “Nu är det dags. Vårens löften är inte längre bara löften, de blommar.”

Gullvivan har alltid varit speciell för mig. Som barn viskade min mormor att de växte där älvorna dansat på natten, att de spirade ur jord som fått ta emot något magiskt och kanske var det just därför jag aldrig kunde gå förbi dem utan att le. För när gullvivan slår ut, då vet jag att något håller på att vakna, inte bara i naturen, utan i mig.

Gullvivan kommer inte med dunder och brak, den kommer stilla, som ett hjärtslag du nästan glömt fanns och ändå är den så kraftfull. Det är en blomma som berättar att det enkla är heligt, att det lilla också är ett mirakel och att du inte behöver blomma stort för att blomma helt.

Det påminner mig om att följa min egen rytm, att även om jag är osäker, våga slå ut. Gullvivan säger: “Du behöver inte skynda. Det räcker att du visar dig.” Jag tror att det är det vi alla behöver höra ibland, att vi är nog, även om vi precis har börjat öppna oss, att det finns plats för vår sårbarhet, vår spirande kraft och vår vackra, trevande blomning.

Så om du ser en gullviva idag, stanna upp och låt den påminna dig om vem du är och om att livet bär dig även nu.