När hjärtat längtar mer än det vågar säga

Avund är en märklig känsla. Den kommer smygande, ofta utan att man vill det, som ett litet stick i bröstet när någon annan får något man själv längtat efter. Det är mänskligt och det är vanligt, men det är också en känsla som kan äta energi om man låter den stanna för länge. Avund handlar sällan om den andra personen, den handlar om oss själva, om våra egna drömmar, våra egna sår och våra egna önskningar som ännu inte fått blomma.

Det fina är att avund kan vara en kompass. Den visar vad vi egentligen vill, vad som betyder något och vad som ligger och väntar inom oss. Om man vågar titta på avunden utan skam, kan den bli en vägvisare. Den säger. “Här finns något du längtar efter. Här finns något du behöver ge dig själv.”

Men avund kan också bli tung om man låter den bli bitterhet därför är det viktigt att möta den med mildhet. Att säga: “Jag ser dig. Jag förstår varför du är här.” Och sedan låta den gå. För när man släpper avunden, öppnar man plats för inspiration, för riktning, för modet att skapa eget. Avund är en viskning om vart hjärtat vill.