Kamomill i vinterstillhet

Jag sitter med en kopp kamomillte i händerna medan kylan dröjer sig kvar utanför. Det är något med värmen som sprider sig långsamt, som om kroppen först tvekar och sedan minns hur det är att slappna av. Kamomillen doftar mjukt, nästan som en viskning om vila och just nu räcker det.

Jag har lärt mig att dessa stunder inte är små. De är pauser där själen hinner ikapp. När världen känns hård och kall väljer jag det enkla, värme, stillhet och närvaro. I tystnaden hör jag mig själv tydligare. Tankarna får lägga sig till rätta, känslorna behöver inte förklaras.

Kylan utanför påminner mig om kontraster. Hur viktigt det är att skapa sin egen värme, både fysiskt och inre. Med koppen i händerna landar jag i kroppen, i andetaget, i nuet. Det är inte flykt. Det är omsorg. En stilla ritual där jag väljer mig själv, precis som jag är, mitt i vintern.