När själen ger upp, när människan inte längre ser ljuset

Det finns ögonblick i livet när allt känns stillastående, inte på det fridfulla sättet, utan som en inre förlamning. När skrattet tystnat, färgerna bleknat och varje steg framåt känns som att vandra genom dimma. Det är då vi ibland säger att själen har gett upp. Men vad betyder det egentligen?

Jag tror inte att själen verkligen ger upp. Jag tror att själen, precis som naturen, drar sig tillbaka när det är för kallt, för hårt eller för mörkt. Den går i vila, gömmer sig djupt i oss, i väntan på att vi ska minnas att vi är mer än smärta. Den viskar, men när vi är mitt i vår sorg eller uppgivenhet, hör vi den inte längre. Människan, det jordbundna jaget, stänger ner. Ögonen ser inte längre ljuset, hjärtat orkar inte känna hopp.

Det är en plats där många varit. En plats där livet känns som att det rinner förbi, där man håller andan genom dagarna. När ingen längre frågar hur man egentligen mår. När man inte längre vet vem man är, bara vad man orkar härda ut.

Men mitt i detta tomrum, händer något. Det kan vara en fågels sång som plötsligt bryter igenom. En gammal vän som skickar ett meddelande. En dröm om natten som får dig att vakna med tårar i ögonen, men också ett uns av längtan. Eller ett ögonblick i skogen där vinden smeker ditt ansikte och du, bara för en sekund, minns vem du var innan smärtan.

Själen ger aldrig upp dig, den väntar, den lyssnar och den för dig tillbaka, som ett barn som smyger in i rummet där du sitter med slutna ögon och när du öppnar dem igen, finns en strimma ljus där.