Trummans viskning

I morse satt jag med trumman i stillhet och lät rytmen bära mig inåt. Det är något särskilt med det ljudet, som ett hjärtslag som inte bara är mitt, utan jordens. När tonen fick rulla genom kroppen kom ett litet, klart budskap. “Du behöver inte springa fortare än din själ hinner med.”

Trumman visade mig bilder av mjuka stigar och långsamma steg. Den påminde om att allt levande rör sig i cykler. Varken träden eller vattnet stressar, ändå når de alltid dit de ska. Budskapet var enkelt men djupt. “Lita på din rytm, din väg är inte sen, den vecklar ut sig i precis den takt du orkar bära.”

När jag återvände kände jag en stilla värme i bröstet, som om trumman lagt en hand där och sagt. “fortsätt, men gör det med vänlighet mot dig själv. Det är där din sanna kraft bor.”