Jag ändrar mig nog igen

Jag läste ett intressant reportage i Tidningen Nära om en kille som blivit drogfri efter 40 år. Han är lika gammal som jag, han hänvisar till andligheten. Om jag tänker efter så har jag en åsikt om att det går att bli drogfri, nu hade det varit enkelt att skriva, om man bara vill.

Jodå han fick den rätta viljan till slut, men fick göra det drastiska att byta allt, till och med bostad och kompisar. Han hade turen och hade förmågan att kunna lyssna på den hjälp han fick av sina skyddsänglar. Alltså så fungerar det jag en gång trodde på, fast man behövde göra en liten del själv.

Jodå jag går igenom  mina rädslor, och gör vad jag kan. Och jag har stor respekt eller kanske en rädsla för att ha en kärleksrelation med en missbrukare. De har en del att bevisa först antar jag, hittills har jag i alla fall backat. Men jag har genom åren träffat på olika missbrukar och alltid pratat med dom, behandlat dom som människor, vissa har varit hemma hos mig, men ingen kompisrelation fortsätter.

Och jag tror att det beror på att jag är så långt ifrån droger man kan komma, har inget bekymmer med missbruk, inte ens cigg eller karlar som vi så käckt skämtade om i unga år. Jag har inte deras jargong eller deras sätt att prata, inte heller deras intresse som styr dom oavsett vad de säger.

Mycket i mitt lilla huvud för tillfället, och mycket kommer tack och lov att försvinna…..

Många kramar och Britt-Kärlek